Äntligen

Nu har skolan börjat igen och det känns så himla spännande. Vi började lektionen med att göra en reflektion om förra året och om framtiden. När jag började var jag förvirrad. Trodde alla behövde mig och jag behövde alla andra. Men under året har jag landat i mig själv och fått mer koll på min gamla mönster och beteende. Att bara kunna acceptera mig själv och andra människor är en stor befrielse både för mig själv och människor i min närhet.

Jag började fundera på framtiden och det är sådan press att man ska ha en plan. Det är kanske bara jag som känner så. Jag kan känna mig lite stressad av att jag har så många idéer om jobb och vad jag vill göra. Det häftiga med meditationen igår var att när jag kom in i mitt innersta så betydde allt det yttre inget. Det viktigaste för mig är att jag kan få kontakt med min vilja och kan acceptera alla människor och mig själv. Får vi se vad "karriären" och livet tar mig.

Vänner...

Hur vet man att man är bästa vänner? Jag har funderat på vad skillnaden är mellan vänner och bästa vänner. Det känns som många strävar efter att ha en bästa vän eller två. Är det någon bekräftelse på att det är vi och vi ställer upp för varandra. "vi tycker om varandra lite mer än bara vänner"

När man var yngre vad det ingen tvekan om vems som var ens bästa vän. Man gjorde allt tillsammans, man tyckte nästan likdant och tyckte att man var häftig om man hade "typ" samma jacka, frisyr eller skor. Man umgicks dygnet runt och när man inte var tillsammans hördes man på telefonen.

I dag handlar det om att vara tillhands och finnas till i svåra stunder. Bli glad för framgångar och lyssna på kärlek, ekonomi och jobb problem. Dela tankar om livet och funderingar. Som " bästa" vän tycker jag att det är viktigt att man är ärlig och känna att man kan berätta och lyssna på allt utan att bli dömd. Det handlar naturligtvis om vänner emellan. Jag tror man skaffar sig vänner som är lik sig själv om man är medveten om vad man vill ha för vänner. Det man ger får man ju tillbaka.

Då har jag rätt så många " bästisar" egentligen. Man kanske kan ha flera bästa vänner fast på olika sätt. Om nu man verkligen måste ha bästisar? För mig är det nog ett sätt att lägga folk i olika fack som jag egentligen inte allas gillar....Men det är skönare att ha det så

Du behöver inte kämpa så hårt

Detta är mitt första inlägg och det känns lite läskig på grund av att jag alltid har fått höra att jag är dålig på att stava och formulera mina ord. Jag har länge känt att det vore skoj att få skriva om mina funderingar och tankar om livet, människors beteende, kärlek, samhället, jobb, vänner...

En fundering jag fick i dag, var när jag var på gymmet och killen i jämt mig låter som han har jätte ont i hela kroppen. Han pustar och stönar när han ska gör sin halvdana armhävningar på golvet. Sen börjar han stretcha (slita i) nacken och även då låter han som det gör jätte ont. Visst det kanske gör ont men ska man verkligen träna på det sättet då. Jag kan inte förstå att man vill pressa sig så hårt att det gör ont i kroppen på det sättet.

Nu kanske jag störde mig så mycket på honom för att jag blev avundsjuk att han tränade så hårt jämfört med mig. Men jag är så trött på att kämpa så det gör ont. Jag tycker att det är så många som håller på kämpa för att vara på ett vist sätt , att bli omtyckt av sina vänner, att få det mest betalda jobbet, den största lägenheten, mer fritid.... Jag väljer att gör allt lite "lagom" istället för att få balans i vardagen.